Placeboeffekten

Varje måndag när jag tittat på Cesar Millan (the Dog whisperer) blir jag så inspirerad. Jag får sådan energi och tänker att min och Samsons nästa promenad ska bli vår bästa och vi ska klara av att gå förbi en massa andra hundar utan att Samson vill gå fram och hälsa. Igår var det måndag och imorse tog vi som vanligt vår promenad. Jag gick stolt med vagnen och hade Samson i kopplet. Vi började med att träffa en tax och hans matte. Eftersom vi brukar träffa denna lilla tax så vet jag att han brukar skälla och vara lite busig. Det känns som hans matte och jag tänkte samma sak idag - vi ska sjutton klara att gå nära varandra idag. Sagt och gjort, det gjorde vi utan problem. Givetvis blev jag ju då ännu stoltare och gick vidare med bra självförtroende. Vi träffade sedan en schäfer som även han skällde och morrade lite. Samson gick tyst alldeles perfekt bredvid mig. Om jag varit nöjd innan så var detta inget mot den känsla jag kände nu. Ytterligare en bit längre fram ser jag att ett helt hunddagis kommer gående med säkert ett 10-tal hundar. Det var en otroligt skön känsla när jag vågar gå jättenära dagiset med Samson och vi klarar även detta.