Våran prins

Killen kom till oss en dag i april. Han är en kille som inte alltid hade det haft lätt i livet.Jag är en sån där människa som är positiv till det mesta så jag tror att jag ibland retar gallfeber på andra. Därför struntade jag i vissa elaka kommentarer angående val av ras och att vi dessutom skulle adoptera en hund från utlandet. Jag visste att om vi inte tror att det ska bli några problem så kommer det inte bli några problem heller.Vår svartvita prins dök upp med samma inställning. I vanliga fall på Irland så avlivar de ca 40.000 helt friska hundar om året. Vår kille var utsvulten och fick ligga med dropp och matas försiktigt i 10 veckor. Trots hans dåliga skick lät de honom leva så då förstår ni säkert vilken charmör han är som lyckades få dem att kämpa för honom. En kille som var positiv och trodde på sig själv. Någonstans där inne visste han att om han bara höll ut lite till så skulle allt ordna sig. Nu mår han som fina fisken och tar långa promenader med matte och husse och är med på en massa aktiviteter och bus. Givetvis har han en egen plats i soffan. Kan man vara annat än nöjd med livet då?